Smedjan om Välfärdsstaten
I den nuvarande utgåvan av tidskriften Smedjan, diskuterar Stefan Hedlund, professor i Uppsala, i artikeln Välfärdsstat i kris normupplösning och det ökande gapet mellan lagstiftning och normbildning i Sverige. Det blir allt lönsammare att fuska, t.ex. med skatter och bidrag, och detta ställs i relation till risken för upptäckt. På grund av statens avlastande av ansvar från individerna, dvs. välfärdsstaten utökas, blir de interna spärrarna mot att fuska allt svagare. Systemet måste då hållas uppe med mer kontrollfunktioner.
Stefan Hedlunds artikel kommer att följas upp av en del två i nästa nummer.
Jag passar på att göra en egen närliggande utvikning här.
Vi läser dagligen om våldsdåd och polisens begränsade förmåga att lösa vardagsbrott som t.ex., lägenhetsinbrott, bilstölder, och misshandel. Kvinnor ser sig själva som potentiella våldtäktsoffer, och varje man som en potentiell förövare. Misshandel sker vardagligen, alltför ofta med dödlig utgång. Ungdomsgäng med territoriell eller etnisk definition stjäl av jämnåriga, mobiltelefoner, pengar etc., och myndigheternas och medias ängsliga svar på detta är en oro över att sådana händelser kanske underblåser fördomar mot invandrare. Ingen tanke på offret som förlorar tilltron till rättsstaten, eller ungdomarna på glid in i en brottskarriär. Ännu verkar det finnas fokus på att lösa mord och andra av de mest allvarliga brotten. Det sker dock ofta uppmärksammade frikännanden som är svåra att förklara, och därmed urholkar tilltron till rättsväsendet.
Och vi lever i en välfärdsstat, eller hur? Hur blev det så här?
Bakgrund
Under Socialdemokraternas långa regeringsinnehav har, trots kortare avbrott, den skattefinansierade delen av ekonomin ständigt blivit större. Staten har vuxit. Det primära skälet för detta har varit det ideologiska/politiska synsättet att Staten skall trygga välfärden, och ju mer välfärdsstat, desto mer välfärd.
Ett för socialdemokraterna och vänstern utmärkande synsätt är att allt kan styras politiskt om de förtroendevalda så önskar. Det finns i princip ingen gräns för vad som kan vara en politisk fråga. Det som definieras som nödvändigt för välfärden kan därför alltid styras av Staten, och skatter kan fritt införas eller höjas. Grundlagen är för politikerna ett rundningsmärke, betydelselöst i bästa fall, i värsta fall ett hinder för den politiska viljan hos den rådande majoriteten.
Detta synsätt har medfört att Staten ständigt har utökat det Staten styr, dvs. det Staten tar ansvar för. Önskan att styra och önskan att ta ansvar är dock två olika saker.
Konservering
Fler människor i Sverige blir beroende av att Staten tar det ansvar som den har tillskansat sig genom politiska beslut, helt enkelt därför att den ökade styrningen sker genom ökade skatter. Det egna, individuella, utrymmet att handla, blir mindre. Och visst är det lockande att lämna ifrån sig sitt ansvar till någon som erbjuder förmåner och kallar dem rättigheter.
En annan bärande princip för välfärdsstaten i socialdemokratisk tappning är fördelning. Det innebär att de som har mer pengar betalar mer, t.o.m. större andel, än de som har mindre. Det innebär att de som har mindre ges en möjlighet att konsumera mer “välfärd” än vad de själva har råd med, och att de som har mer får bidra mer till andras välfärd.
De som har sin inkomst av offentligfinansierade tjänster, eller som uppbär någon form av skattefinansierade kontantbidrag, är intresserade av att detta system bevaras.
I goda tider, och om den offentliga delen av ekonomin inte är dominerande, kan en reträtt från den stora Staten vara en politisk möjlighet. Annars inte. I Sverige idag dominerar den offentliga delen av ekonomin. Fler är försörjda pga. politiska beslut än av marknadsstyrd efterfrågan.
Påfrestningar
Då ekonomin utsätts för påfrestningar, som t.ex. då intäkterna minskar vid en lågkonjunktur, blir kraven på Staten än högre. Fortsatt nivå på Statens leveransförmåga enligt tidigare avgivna löften, och stimulans av ekonomin krävs av stora intressegrupper. Staten skulle ju garantera välfärden, eller hur? Inte administrera minskad välfärd.
Ökad skuldsättning, höjda skatter, mer avancerat dribblande med finanspolitiken, eller mixtrande med valutakurser kan ses som möjligheter av en pressad regering. Tidigare i historien har vi erfarenheter av hur det går när man trycker mer pengar – vi vet vad hög inflation är. Det är alltså inte bland möjligheterna. Valutakurser som är opålitliga har vi betalat ett högt pris för. Inflationen vill få ha tillbaka, även om det nu börjar höras rop på även detta. Höjda skatter leder till slut till sämre fungerande ekonomi. Ökad skuldsättning blir så småningom alltmer betungande – till slut kan inte mer av utgifterna skjutas på framtiden. Möjligheterna blir med tiden uttömda. Till slut återstår bara – Att spara!
Den stora Staten med stora anspråk på del i genererade inkomster blir i sig hämmande för intäktssidan. Att ge ökat utrymme för intäktsskapande och skapa strukturer som gynnar tillväxt blir i debatten samma som att Staten ger upp en del av anspråken på inkomsterna, och därmed att man måste avstå från en del av utgifterna när alla metoderna ovan är uttömda. Detta sätt att få igång ekonomin har vi inte sett.
Anpassning av Statens uppdrag är inte förutsedd på så sätt att det i systemet anges vad som skall hända när intäktssidan fallerar. I ett annat samhälle med en mindre del av ansvaret hos Staten skulle en stor del av anpassningen kunna ske med individuella beslut. Nu finns det dock någon att skylla på – Politikerna! I takt med att personligt ansvar inte längre är nödvändigt – det har ju Staten tagit på sig – blir det en nödvändighet för Staten att ange vad som skall sparas in på. Det är således medelst politiska beslut som sparandet skall anges.
Politikerna vill gärna bli omvalda och sparar därför ogärna om det märks i stora väljargruppers plånböcker. Prioriteringen blir därför att spara med osthyveln, och där det inte märks direkt; Försvar, polis, rättsväsende, utbildning, sjukvård, försämrade framtida pensioner. Vid tillfälliga uppgångar i konjunkturen avstannar det politiskt jobbiga sparandet, och nya löften ställs ut. Vi ser detta nu när såpoperan ’Röstköpet’ dagligen spelas inför valet 2006.
Att minska på Statens ansvar är inte politiskt möjligt längre eftersom väljargrupperna är dominerade av dem som har sin försörjning via offentliga medel.
På sikt
Sparandet i en krympande ekonomi riktar sig alltså mot funktioner som sällan används eller sällan borde användas, men är tänkta att skydda samhälle och individer mot allvarliga hot. Det personliga ansvaret har som sagt eroderats, och när dessa samhällsbevarande funktioner fungerar allt sämre, litar vi som vanligt på Statens ansvar. Men de som just har sparat in miljarder på polis och rättsväsende kanske inte känner något ansvar för dessa funktioner när brottsligheten breder ut sig? Och om en militär hotbild skulle klarna, vilket ansvar känner politikerna för att möta den? Ideologin lägger hinder i vägen för en effektivisering av skolor och sjukvård – Skulle inte en effektivare drivning av sjukvård och skolor visa att staten har misslyckats med det ansvar man åtagit sig?
När rättighetstänkandet breder ut sig, och individens skyldigheter blir ett obegripligt skämt för flertalet, så försvinner också respekten mellan människor. Grupper ställs mot varandra, och egoismen dominerar över altruismen. Då ansvaret tas över av Staten minskar behovet av att samarbeta mellan människor – familjen blir mindre viktig som socialt ankare, medvetenheten om att vi alla är beroende av varandra minskar.
Paradoxen är att de som predikar solidaritet är de som har gjort mest för att breda ut individualism och egoism.
Statens grundläggande förmåga att motstå påfrestningar och hot minskas drastiskt. Endast kvardröjande rester av gamla ideal, och människors vana att göra som man alltid gjort, hindrar samhället från en kollaps.
En svartsyn kanske? Hur sårbart är samhället egentligen? Tja, hur sårbar känner du dig när du ser någon urinera i en port och du vill säga ifrån, vilken hjälp tror du att du får om du vill skydda en kvinna som blir trakasserad på stan, och hur bekväm känner du dig en kväll i förorten när det skräniga ungdomsgänget står mellan dig och sista pendeltåget hem?
Eller kan vi som intelligenta människor förmås att välja politiker som kommer med mindre av skenbart fagra löften, och som brinner för de i grunden viktigaste uppgifterna för en stat?