Rabaldret kring kulturministern föranleder lite tankar kring public service.

Varför skall public service vara uppdelat i flera bolag, t.ex. Sveriges Radio och Sveriges Television?

Uppdelningen verkar vara fokuserad på distributionssättet. Är inte det lite gammaldags? Varför inte samla all public service produktion i ett bolag, skattefinansiera verksamheten, samt se till att den, i den mån vi skall ha public service, tillhandahålls oavsett distributionssätt; TV och radio via satellit, kabel eller marksänt, podcasts och webbsidor via Internet, eller vad nu tekniken bjuder.

Problemet med public service är idag inte bara innehållet, utan hur man når sin publik. Dagens patetiska och fördomsfulla jakt på ‘den unga publiken’ genom att fokusera på att strömlinjeforma innehållet, missar målet. Tekniken ger möjlighet till att t.ex. distribuera ett bredare utbud av ’smala’ produktioner.

Publiken i public service är inte längre en grå homogen massa.